tesshe

Lite sent att skriva det här men, nu är han äntligen här våran efterlängtade lilla Vincent. Som vi har längtat. Han föddes den 23 april kl 10.48 efter ca 54 timmars värkarbete från att vattnet gick. Vattnet gick vid 3 tiden på natten onsdagen den 21 april. Vi tog tid på oss och packade ihop våra saker, lämnade Maja hos farmor och farfar och så åkte vi in. Vid 4.30 var vi framme till förlossningen. När vi satt ibilen började värkarna lite smått men med 5 minuters mellanrum ungefär. Ganska snart hade jag värkar nästan hela tiden så vi fick stanna kvar på förlossningen med hopp om att vår lilla bebis skulle komma samma dag, men tji fick vi. Vi fick flytta in på ett förlossningsrum och värkarna var konstant och gjorde ont tyckte jag men inget hände. Jag öppnade mig väldigt sakta. Ganska snart sattes det in ett värkstimulerande dropp. På eftermiddagen fick jag tustgas som smärtlindring men den togs senare bort med förklaringen att vad skulle jag ha senare, och hade verkligen vattnet gått och jag kanske egentligen borde åka hem för jag var ju bara i latentfasen... Värkarna kom hela tiden, ibland hakade dem i varandra så att åka hem vägrade jag. När jag på kvällen inte öppnat mig särskilt mycket så fick jag en sovdos så att jag skulle kunna vila och fortsätta dagen efter. Värkarna avtog och jag blev sömnig men jag vaknade ändå typ varje kvart.
På torsdagen fortsatte värkarna lika regelbundet som tidigare men jag öppnade mig väldigt sakta men det gjorde så ont. Och eftersom jag hade så ont fick jag till slut EDA insatt och det kände så skönt men öppningsskedet var så segt. Till kvällen hade vi fortfarande inte fått någon bebis och jag hade väl öppnat mig en sådär 7 cm och en än gång kommer barnmorskan in och säger att jag skulle få en sov dos. Då bröt jag ihop, jag ville inte ha någon sovdos utan en bebis, jag orkade inte längre med det här och jag bad om att få ett snitt istället i ren frustruation, men på nätterna är det inte så lätt att få sin vilja igenom med brist på läkare och andra patienter som var långt mer prioriterade än mig. Min bebis mådde ju så bra där inne så det var ju ingen panik för hans del. Det var bara jag som fick panik. Under natten kom läkaren in och pratade med mig och det bestämdes att mitt värkstimulerande dropp skulle tas bort och jag skulle få den där sovdosen som jag vägrade innan. Men jag kunde inte få ett snitt där och då utan fick vänta till morgonen. På morgon hade jag fortfarande bara öppnat mig 8 cm och ett snitt var ett faktum. Jag blev så lättad och glad över att mitt helvete snart skulle vara över. Under förmiddagen rullades jag upp på operation och 10.48 plockade dem ut min prins.
Han var en rejäl klump, 4090 g och 50 cm. Han kom alltså till världen på den beräknade dagen efter ca 54 timmars värkarbet.
 

Efter snittet rullade jag upp på uppvaket medans far och son fick åka upp till BB.
Och efter någon timme fick även jag komma dit upp, till mina älsklingar.